VAD VI GÖR


PERSONAE


PUBLIKATIONER


LÄNKSAMLINGAR

MÅNADENS KRÖNIKA

Ska EU lägga sig i vår vardag?
januari 2008

En av EU-kommissionens kommunikationsprioriteringar för 2008 är Européers vardag. Det betyder att EU under det kommande året ska arbeta extra mycket med att informera medborgarna om den gemensamma politiken på just det området. Det kan låta förvirrande. Vadå vardag? Är det inte just den som EU inte ska lägga sig i? EU ska väl ägna sig åt viktiga saker som miljö och terroristbekämpning, som vi själva inte kan ta hand om, och lämna just vardagsproblemen åt medlemsstaterna själva? Ja, det kan man tycka. Eller? Här går meningarna isär. I t.ex Frankrike har stora grupper länge förespråkat att EU ska ha en mer utbredd socialpolitik.

I Sverige tycker vi att EU ska lägga sig i så lite som möjligt. Ändå är vi inte helt främmande för tanken att vi som har det lite bättre ska överföra våra värderingar till de mindre vetande. Vi är stolta över vårt överlägsna sociala system och är inte sena att predika dess fördelar till våra EU-bröder och systrar nere på kontinenten.

Nyligen var jag i Bryssel på utbildning tillsammans med kollegor från hela EU. Jag blev där god vän med Rosario, en medelålders man från Sicilien. Vi tog långa promenader genom hela stan och diskuterade allt mellan himmel och jord. Då jag nyligen gått från att vara en ung välutbildad tjej i början av min karriär till blivande mamma så kom samtalet naturligt in på barn och familjeliv. Inpräntad av svenska värderingar var jag beredd att förklara vilket fantastiskt välfärdssystem vi har med föräldraledighet för både mamman och pappan. Jag hann dock inte börja innan Rosario med precis samma övertygelse förklarade för mig hur lysande det italienska systemet var. I Italien får kvinnan minsann vara hemma med full lön tre månader före och tre månader efter förlossningen. Därefter kan både hon och mannen fortsätta att vara lediga med en något lägre ersättning i upp till flera år. Det lät varken snålt eller diskriminerande och jag kände mig lite dum över att ha varit så fördomsfull.

Jag undrade ändå i mitt stilla sinne om det sydländska systemet verkligen är så bra som Rosario utmålade det. Varifrån kommer i så fall uppfattningen om att de andra europeiska länderna är långt bakom oss när det gäller välfärd? Är det något på det här området som har förändrats under de senaste åren?

När man granskar de europeiska ländernas modeller för föräldraledighet kan man dra följande slutsatser: Norden har fortfarande det mest generösa och jämlika systemet. Med vår så kallade tvåförsörjarmodell uppmuntras kvinnan till fortsatt arbete och mannen till omvårdnad. Genom föräldraförsäkringar med lång varaktighet och väl utbyggd barnomsorg kan män och kvinnor fortsätta att leva jämställt även efter att de bildat familj. I Syd- och Centraleuropa finns en så kallad allmänt familjepolitisk modell. Den ser olika ut i olika länder. I Italien betalas en moderskapsförsäkring ut till mamman och ett vårdnadsbidrag erbjuds båda föräldrarna upp till barnets treårsdag. Trots att den totala summan för den hemmavarande föräldern är knappt 50 procent av ursprungslönen jämfört med de 80 procent svenska föräldrar får så verkar det ändå inte så dåligt. Jämfört med Storbritannien och USA där den marknadsorienterade modellen härskar är systemet mycket generöst. En amerikansk nybliven förälder får ingen hjälp alls från staten utan tvingas helt enkelt lita till egna besparingar, privata försäkringar eller avtal med arbetsgivaren.

Enligt forskare bevarar den kontinentala modellen det traditionella familjemönstret där kvinnan är hemma med barnen medan mannen fortsätter att arbeta. Det framgår också av Italiens befolkningsstatisk att unga kvinnor alltmer prioriterar karriären framför familjen och till italienarnas oro föds allt färre barn. I Sverige har vi äntligen fått en vändning vad det gäller det här problemet och det föds fler barn här än på länge. Liksom jag känner sig nu många unga kvinnor ganska trygga i att det kommer vara möjligt att få ihop vardagen även efter att vi har fått barn och att arbetsmarknaden kommer finnas kvar när det är dags att komma tillbaka.

Trots skillnaderna mellan vårt system och det kontinentala känns det betryggande att samtliga länder i Europa faktiskt tar ett visst ansvar för att nyblivna föräldrar över huvud taget ska kunna få livet att gå ihop. Och vi har till viss del EU att tacka för det. 1995 genomfördes en reform där arbetsmarknadens parter undertecknade ett avtal på EU-nivå om föräldraledighet, något som senare blev ett EU-direktiv. Direktivet ger båda föräldrarna chans att vara hemma med sitt barn i minst tre månader fram till dess att barnet är åtta år och män uppmuntras att utnyttja föräldraledigheten. EU förbjuder också uppsägning av kvinnor på grund av graviditet eller barnafödande, och under mammaledigheten ska kvinnan behålla de rättigheter hon har enligt anställningsavtalet. Reglerna är minimikrav som syftar till att ge länderna en knuff i rätt riktning. När Lissabonstrategin togs fram år 2000 beslutade länderna om att ytterligare prioritera den sociala agendan. Jämställdhet och social trygghet skrevs in som mål i strategin och pengar avsattes för att uppnå dessa mål. EU-kommissionen har sedan presenterat en ny agenda för 2005-2010 som syftar till att utveckla den sociala modellen ännu mer. Program som Progress ska stödja Lissabonstrategins mål på det socialpolitiska området under 2007-2013.

Kanske är det inte så dumt att EU lägger sig i vår vardag ändå? Värderingar är svåra att ändra på, men möjligheter och förutsättningar kan man göra något åt. Därför kommenterade jag inte Rosarios återkommande skämt om att han hade fyra barn istället för tre… eftersom hans fru var precis som ett barn. Som den konfliktskygga svensk jag är drog jag bara artigt på mungiporna och bytte samtalsämne.

Fotnot: Storbritannien har ett undantag från den gemensamma socialpolitiken och följer istället den amerikanska modellen.