augusti 2007
mars
april
maj
juni
juli
augusti
september
oktober
november
december
ARKIV 2008
januari
Detta argument hör man ofta, att anledningen till att Europa "inte fungerar" är dess heterogena kulturer. Selimovic – och övriga som framför detta argument – har fel. Visst blir det lättare om man inom ett politiskt system har vissa gemensamma kulturella markörer att vila sig på; det fungerar som ett glidmedel för att få människor att acceptera beslut. Men: inget politiskt system är i realiteten baserat - eller kan för den delen baseras – på någon sort enhetlig kulturell grund.
En politisk identitet – med gemensamma institutioner och lagar – är den förutsättning som Europasamarbetet, såväl som alla politiska - nationella som övernationella – system behöver. Ingen – med undantag för marginella grupper på högerkanten – skulle idag med allvar påstå att det finns något sådant som ett svenskt 'sentiment' eller en 'folksjäl'. Sverige består – och har alltid gjort det – utav en salig blandning av lokala och inflyttade identiteter, där dalkarlarna har väldigt lite gemensamt med malmöiterna. Det som har skapat en svensk gemenskap är förvisso delvis 'den gemensamma berättelsen', vår nationella identitet, men allra viktigast har det politiska enandet under en centralmakt – regering och riksdag – med stark demokratisk förankring, transparens och folklig legitimitet genom representativitet varit.
Likadant i Europa. Att tro att det är eftersträvansvärt – eller ens möjligt – med en överordnad europeisk identitet, som enligt Selimovic skall "ersätta" de nationella är både orealistiskt och att tänka fel. Att Europa faktiskt består av en mängd identiteter är unionens styrka och är inte alls - som många påstår - ett hinder för EU:s fortsatta integration. Tvärtom. Viktigt är inte att fokusera på att bygga någon slags identitetsmässig enhetlighet, utan att fokusera på de politiska strukturer som kan hjälpa oss att fungera ihop i vår mångfald: ett starkt Europaparlament, representativt och med folklig förankring; en kommission med möjlighet att driva EU:s gemensamma agenda och hålla medlemsländerna till sina förpliktelser; samt ett grundläggande dokument där de lagar, regler, rättigheter och skyldigheter som gäller inom EU, finns fastställda. Ett enhetligt fördrag.
Det reformfördrag som presenterades för en dryg månad sedan, i slutet av Angela Merkels ordförandeskap, är förvisso på många sätt en steg framåt, men inte i den mening som det borde ha varit. Fördraget ger visserligen mer makt åt såväl kommissionen som Europaparlamentet och Europeiska domstolen, men ger samtidigt de nationella parlamenten mer inflytande. På många områden innebär fördraget enbart en kodifiering av redan existerade makt och lättare användning för denna makt för EU:s institutioner.
Valery Giscard d'Estaing, ordförande för konventet som skrev utkastet till 2004 års konstitutionella fördrag, kallar de ändringarna som har gjorts för ”kosmetiska”. Han har – på många sätt – rätt: rent detalj-juridiskt skiljer sig reformfördraget inte mycket från det konstitutionella ditot. Däremot har mycket av det som faktiskt kunde ha gjort det omstridda dokumentet till ett starkt fundament för ett utvidgat och mer komplext EU att stå på, gått förlorat.
Eftersom reformfördraget förlorade allt det som gav det en konstitutionell ton, lämnades även idén att söka ena de existerande fördragen till en enhetlig text. Sålunda gäller fortfarande 1957 års Romfördrag samt Maastrichtfördraget från 1991. Originaltanken med det konstitutionella fördraget, att göra EU:s grundläggande dokument enkelt och enhetligt, gick således helt förlorat. Unionen har idag alltså tre fördrag, som alla behandlar olika delar av samarbetet.
Fördragets sista detaljer håller nu på att finslipas inför det ministerrådsmöte som är planerat att hållas oktober. Sedan ska fördraget ratificeras, något som kommer stöta på motstånd i flera medlemsländer (bland annat måste Frankrike först ändra sin grundlag innan det nya fördraget kan godkännas). Frågan om fördraget skall ställas inför en folkomröstning är dessutom ytterliggare en svår fråga för flera regeringar. De flesta tycks vilja undvika en sådan lösning och än så länge har bara Irland sagt sig vilja lösa frågan genom folkomröstning, men kritiska hemmaopinioner pressar på i Storbritannien, Nederländerna och Danmark såväl som här hemma.
Reformfördraget betyder – som väl är – inte ett steg tillbaka. Den slutgiltiga texten, som skall utarbetas under hösten och som är tänkt att vara ratificerad och klar inför 2009 års val till Europaparlamentet, är ett försiktigt försök att skapa en mer effektiv union. Än så länge liknar det dock mest en välregisserad, hårt media-bevakad marsch på stället.
Anders Forsberg