VAD VI GÖR


PERSONAE


PUBLIKATIONER


LÄNKSAMLINGAR

MÅNADENS KRÖNIKA

Regioner och regionalpolitik är kanske inte det första man associerar den Europeiska Unionen med. EU är en union av stater, inte regioner. Ändå - vilket få säkert vet – finns ca 300 europeiska regioner representerade i Bryssel. I den europeiska huvudstaden försöker de göra just sin regions röst hörd och rapporterar hem om vad som händer i Bryssel.

Men görs då inget på EU-nivå för att engagera regionerna i det europeiska samarbetet?  Jodå, Regionkommittén finns. Som EU:s yngsta institution, med endast 13 år på nacken, inrättades den för att låta regionerna komma till tals i beslutsprocessen. Subsidiaritetsprincipen, d.v.s. tanken att beslut ska fattas lägsta möjliga nivå, var ledstjärnan. Inrättandet av Regionkommittén var också i mångt och mycket ett svar på den fråga som ständigt plågar EU: Hur kan medborgarna göras mer delaktiga i det europeiska samarbetet? För att överbrygga den påstådda klyftan mellan beslutsfattare och medborgare ville man involvera folkvalda församlingar på regional nivå i beslutsfattandet på ett mer konkret sätt, en uppgift som föll på Regionkommittén. I praktiken är Regionkommitténs makt dock rätt liten då den endast har rådgivande status. Enligt fördragen ska ministerrådet och kommissionen rådfråga Regionkommittén om alla typer av förslag som medför regionala och/eller lokala konsekvenser. Ett antal politikområden för dessa rådfrågningar sattes upp i Maastrichtfördraget och i Amsterdamfördraget utökades denna lista, något som har kommit att innebära att rådet och kommissionen i praktiken är tvungna att rådfråga Regionkommittén i de flesta ärenden.

Innan Regionkommittén inrättades fanns dock andra regionalpolitiska aktörer i Bryssel. Man får t.ex. inte glömma bort att kommissionen har ett generaldirektorat för regionalpolitik, inrättat 1983 (vanligen kallat DG Regio). Förutom att ägna sig åt den s.k. sammanhållningspolitiken (som enkelt uttryckt handlar om att utjämna de ekonomiska skillnaderna mellan Europas regioner med strukturfonderna som det främsta verktyget), så fungerar DG Regio som en direktlänk mellan kommissionen och regionerna. Man träffar gärna regionala representanter och tar deras åsikter i beaktande innan förslag läggs fram. Den nationella nivån ”försvinner” således och vi ser alltmer direkt dialog mellan regional och europeisk nivå.

Detta fenomen leder till flera frågor: Kommer nationalstaten att hamna i kläm mellan den regionala och den europeiska nivån? Kommer den nationella identiteten, som en följd av detta, att försvagas till förmån för den regionala identiteten? En fördel med ett dylikt scenario skulle vara att EU på detta sätt skulle komma närmare medborgarna. Det demokratiska underskottet skulle, genom starkare europeiska regioner, kunna minskas och EU skulle blir mer konkret och närvarande för den vanlige medborgaren i dennes hemregion. Med ökad makt åt Europas regioner skulle de regionala spänningarna inom medlemsstaterna å andra sidan kunna öka. I länder med starka regionala identiteter, som t.ex. Spanien och Italien, skulle en starkare regionalpatriotism kunna ge upphov till känslor av intolerans och främlingsfientlighet som i värsta fall skulle kunna splittra landet i fråga.

Kanske är detta dock att ta i lite väl mycket. Dagens europeiska nationalstater kommer säkert att leva vidare ett bra tag till i sin nuvarande form, även om trenden med svagare nationalstater och starkare regioner tycks vara tydlig. En regionalisering av EU är likväl viktig, främst för att göra unionen mer närvarande och konkret för den vanlige medborgaren, men också av effektivitetsskäl. Om det i slutändan leder till en försvagning av nationalstaten och den nationella identiteten – ja, då får medlemsstaterna ta sig i kragen och göra vad de kan för att stärka nationalkänslan. Slutligen kan man även fundera över huruvida en europeisk identitet (som alla experter tycks vara överens om inte existerar i dagens Europa) skulle kunna växa fram, tillsammans med en förstärkt regional identitet och på bekostnad av den nationella. Dagens utveckling leder onekligen till många intressanta frågeställningar om identitet. Är vi stockholmare, svenskar eller européer?